Efter att ha monterat ihop ännu en ikea-möbel i mitt liv så är jag övertygad om att det är någon som är ute efter att jävlas. Jag går som vanligt in med inställningen "hur svårt kan det vara" när jag tar mig an, vad som ser ut att vara, en simpel konstruktion av ett databord. Några plankor ska sättas ihop med lite skruvar.
Jovisst, det funkar ju bra tills man inser att man skulle ha behövt ett halvt fotbollslag för att hålla i alla brädor som ska sammanfogas i hål som aldrig är synkade med skruvarna, om det ens finns några ordentligt färdigborrade hål...

När man nästan är på bristningsgränsen och redo att ge upp så får man till slut ihop skiten. Vill man skjuta in tangentbordsskivan får man ta i lite extra eftersom vissa skruvar verkar vara menade att sitta i vägen...
Alvedon/valium, plåster och ett telefonnummer till närmaste hantverkare borde inkluderas i dom platta paketen.

Men av någon underlig anledning så är allt hat och slitsamma timmar bortglömda nästa gång man står där med ett nytt projekt. Det måste vara för att det enda man minns är lyckoruset och lättnaden över att äntligen ha fått ihop plankfanskapen till en färdig möbel.